2013-Jan-10 Krönika: Mitt första vinterbad
Som det vattendjur jag är såg jag med spänning framemot söndagen den sjätte januaris händelse. Jag var inbjuden att delta i nybörjarkursen i vinterbad ute i Södra Bergsbyn och då åtminstone en person skulle prova detta för först gången, var Norran inbjudna att dokumentera det hela. Själv packade jag med bikinin, mest utifall att det möjligtvis kanske skulle bli tillfälle för mig också att prova. Huruvida jag bara skulle delta för att stilla min nyfikenhet eller faktiskt prova bada själv, var inte riktigt klarlagt. Då jag tidigare läst om vinterbad i dagstidningen, har jag avfärdat det rätt snabbt som en extremsyssla likt bergsklättring eller bungyjump. Även om jag själv är en hyfsat sportig o äventyrlig person, hade jag nog inte hittat till Bergsbyn om inte Lars Westerlund som är ordförande i föreningen ”Mörkrets och kylans glada vänner”, väckt mitt intresse genom att berätta om vinterbadandets hälsoeffekter.
På plats i Bergsbyn var en hel hop förväntansfulla människor, väl klädda den här vackra vinterdagen med rätt många minusgrader. Norran var på plats och kursen inleddes med instruktioner runt vinterbadande, bland annat vikten av att behålla mössan på och att vara varm i kroppen. Efter en rask promenad var det dags för alla badsugna att byta om och en och en kliva ner efter stegen i vaken. En titt ner i den rektangulärt utsågade svarta vaken gav mig, som tidigare kyrkogårdsarbetare, en olustig känsla av att den var alltför lik en grav. Det gjorde inte min ambivalenta inställning till vinterbadande mer övertygad om dess fördelar direkt, men entusiasmen från de som badat tidigare gick inte att ta miste på. Om kylan i vaken avskräckte var värmen från människorna desto mer sympatisk. Jag fick redogjort flera gånger om hur ofarlig denna aktivitet är, bara man är frisk, och absolut inte värre än att rulla i snön efter bastubad som jag ju gjort tidigare i vinter.
Nybadade, påklädda, varma o rosiga och nöjda med sin insats, inte minst förstagångsbaderskan, droppade de modiga så sakta av hemåt. Norran hade fått sin intervju och sina bilder och for på vidare uppdrag. När det så började vara dags att hiva upp stegen från graven, förlåt vaken, spände jag min modmuskel till det yttersta och förkunnade att jag också ville prova. Vem vill vara en fegis, en liten lort som förgrämer sig över en missad chans? Det var dags att anta utmaningen, utan övervunna prövningar ingen utveckling. Jag kunde inte missa denna chans att som den forna sörlänningen, efter många år i norr, bli upptagen som en äkta västerbottning. Den riktiga vintern, med kylan och all snö och det estetiska svartvita har alltid tilltalat mig och nu var det dags att ta ett steg vidare. Jag klev ner.
Aldrig har jag frusit så mycket. Det var isande kallt och jag skakade och blev väl medveten om varje millimeter av min kropp. Men jag klarade det! Och jag blev inte kvar i graven. Påklädd och varm igen följde en bedövande känsla av avslappning. Den följde mig hela dagen och till och med dagen efter hade jag kvar känslan av välbehag och kroppsmedvetenhet. Den avstressande effekten var påtagligt större än efter gårdagens yogapass med bastubad. Riktigt heta karbad med tända ljus och goda dofter hamnar dock inte långt efter vinterbad på avslappningsskalan och blir längtan stor efter nya utmaningar kanske ett maratonlopp kan bjuda på liknande adrenalinrus? Ett maratonlopp tar dock betydligt längre tid än ett litet dopp i en isvak gör, och där en vacker vinterdag med gnistrande snö och veduppvärmd bastu förhöjer hälsoeffekten och njutningen.
Johanna Sundin